Det öde en pedofil mötte i en amerikansk småstad

Ken McElroy - boskapstjuv, våldtäktsman, pedofil och mycket annat

Från någon gång under 1960-talet fram tills mannen mötte sin död i ett kulregn den 10 juli 1981 terroriserades den lilla staden Skidmores invånare av en psykopat. Ken McElroy var en kraftig man på lite över 110 kg, som utöver att försörja sig genom att stjäla boskap, bensin, alkohol och värdesaker i allmänhet, även förgrep sig på unga flickor – vissa så unga som tolv år gamla.

Skidmore, Missouri

Skidmore i delstaten Missouri är inte en vidare stor ort, med en yta på endast en kvadratkilometer, och fram tills Ken McElroy flyttade in här under 60-talet hade det varit en mycket trygg liten oas ute i den amerikanska ödemarken. Här bodde vid den tiden runt 500 människor, förskonade från höghus och andra av storstadens intrång i idyllen. Man levde i harmoni med naturen och det fanns inte någon egentlig brottslighet att tala om. Denna McElroy skulle dock på egen hand vända upp och ner på allt detta.

När han vid drygt 30 års ålder bosatte sig här hade han ingen egentlig karriär bakom sig. Han hade hoppat av skolan i femman under 40-talet och sedan drivit runt i den amerikanska vildmarken. Något jobb kunde han aldrig sköta, men han försörjde sig ändå tämligen bra genom att parasitera på bebodda områden han passerade. Inledningsvis jagade han tvättbjörnar och andra viltdjur om natten, men fann senare att han kunde tjäna sig en större hacka som boskapstjuv. Han tog helt enkelt och plockade upp andras boskap – på den tiden fanns ingen registrering av boskapen – och sålde den som sin egen. Även om han aldrig togs på bar gärning, kom han ändå av den anledningen i konflikt med omgivningen i de trakter där han bosatte sig – men han fann ett effektivt sätt att skrämma sina offer till tystnad i sin gevärspipa. Om han fick reda på att någon höll på att polisanmäla honom eller tänkte vittna mot honom, så parkerade han bilen utanför deras bostäder och satt där i timtal med sitt gevär i händerna, medan han glodde in i deras hus. Ibland gick han till och med fram till fönstren på dessa hus.

Han var även mycket betagen av det motsatta könet, men inte av personer hans egen ålder. Istället hade han en mycket utpräglad vana att belägra flickor i tidig tonårsålder och locka till sig dem genom att låta dem se trakten från hans bil, eller med direkta gåvor. Det dröjde sedan inte länge innan han gjorde dem gravida, ofta med våld. Om de flydde från honom, letade han upp dem igen och förde dem till sig; och om deras föräldrar försökte göra rättssak av det hela så gick han på dem. En gång brände han till och med ned huset där en av dessa familjer bodde, samt sköt ihjäl deras hund. När flickorna hade lämnat den ålder han föredrog så övergav han dem dock, tillsammans med de barn han hade avlat.

Naturligtvis blev det slutligen fråga om rättsliga processer för hans del, men vid det laget hade han börjat samla på sig en anselig förmögenhet genom brottsligheten, och hittat en stjärnadvokat vid namn Richard McFadin. Denne McFadin lyckades under den tid han var anlitad av McElroy mellan 1972 och 1981 avstyra inte mindre än 22 åtal. McFadin utnyttjade lagens möjligheter att förlägga åtalet till andra rättssalar och därmed skjuta upp det, medan McElroy under tiden gick till personligt arbete mot de målsägande och vittnena. Ofta tvingade han även människor att ge honom alibi, att de hade varit tillsammans med honom någon annanstans när han begick dessa brott. Lokalbefolkningen var maktlös mot honom.

McElroy skjuter både en bonde och en lanthandlare

Med tiden blev hans brottslighet allt mer allvarlig, och sommaren 1976 sköt han bonden Romaine Henry två gånger med ett hagelgevär, efter att han hamnat i dispyt med denne man. Återigen räddade hans advokat honom, och offren för hans brottslighet fann sig ofta socialt isolerade, då ingen vågade stå upp mot McElroy – han tycktes inte gå att bemöta varken fysiskt eller juridiskt. En sak han gjorde skulle dock uppfattas som så neslig att hela staden slutligen samlades mot honom. Vid det här laget hade McElroy tre av sina barn boende hos sig, och dessa hade den 25 april 1980 tillsammans besökt en lanthandel tillhörande det gamla paret Bowenkamp. Där hade ett av barnen i familjen gått ut ur affären utan att betala för sig, och då kallats tillbaka av butiksinnehavaren. Den äldsta systern hade upplevt detta som att hennes lillasyskon hade kränkts och rapporterat detta till sin far, som därefter kom och hotade det gifta paret med kniv.

Därefter följde en tio veckor lång terrorkampanj från McElroys sida mot den 70-årige Bo Bowenkamp, där han visade sig med sin bil utanför mannens bostad samt terroriserade honom över telefonen. Efter ett tag övergick detta i att han sköt med sin hagelbössa mot huset, och den 8 juli sköt han rakt mot Bo, som fick tillbringa de närmaste tio dagarna på sjukhuset. Även detta blev en rättsprocess, som advokaten framgångsrikt förhalade, och det blev ingen rättegång förrän den 25 juni nästkommande år. I enlighet med den lag som rådde då fick inte jurymedlemmarna i rätten någon information om tidigare brottsmisstankar mot McElroy, så han hade ett tomt straffregister. Fyra dagar senare var han på ortens krog med en M1-karbin och talade om hur han skulle göra slut på sitt offer, den gamle lanthandlaren. Ortsbefolkningen försökte få honom häktad, men hans advokat lyckades få även detta uppskjutet. När inte ens detta gick, bestämde de sig för att organisera ett uppbåd för att skydda lanthandlaren. Advokaten hade rådit McElroy att hålla sig borta från staden, men han åkte dit ändå. Detta skulle visa sig bli hans sista övertramp.

”Live by the sword, die by the sword”

Under förmiddagen den 10 juli 1981 var han återigen på krogen med sitt gevär. Då steg 30 män in i lokalen med honom och uppmärksammade honom på deras närvaro. Han bestämde sig för att dra därifrån och satte sig i sin bil utanför tillsammans med sin betydligt yngre fru – ett av sina tidiga offer, som han med våld slutligen fått att slå sig ned med honom. Vid det här laget var ett 50-tal personer stående runt hans bil, många av dem beväpnade med gevär. Plötsligt börjar åtminstone två av av dem skjuta honom med dessa gevär, och snart är bilen översållad med kulor. En man i närheten drar undan McElroys fru medan detta sker. Exakt vad som skedde vid detta tillfälle har aldrig helt klargjorts, då ingen person närvarande vittnade om att han eller hon såg vad som hände – förutom McElroys fru, som pekade ut en viss Del Clement som en av gärningsmännen.

Krogen där McElroy sköts ihjäl

Efter att McElroy var död blev det naturligtvis rättsligt pådrag, och den lokala åklagarmyndigheten började hålla förhör med alla som varit på platsen – förhör som aldrig ledde till något, då ingen sade sig ha sett vem som skjutit. När man inte kunde finna någon misstänkt för mordet kom även den federala polismyndigheten FBI in i bilden och höll drygt hundra förhör med ortsborna, även detta utan något resultat. Till slut gav man helt upp försöken att ställa någon till svars för det som hänt.

McElroys fru och hans advokat gav sig dock inte, utan de stämde staden, länet, borgmästaren och några andra för vållande till annans död – ”wrongful death” på engelska, och krävde 6 miljoner dollar för detta. För att undvika dyra rättegångskostnader gick de svarande med på förlikning för strax över 100 000 kr, en summa de delade på att betala.

Massmedia uppmärksammar den lilla staden

Under 80-talet börjar juristen Harry N. MacLean gräva i historien med syfte att skriva en bok om det som hänt, och 1989 släpps ”In Broad Daylight”. För att citera baksidetexten:

”FOR TEN YEARS, HE TERRORIZED THEM WITHOUT MERCY…

Ken McElroy robbed, raped, burned, shot, and maimed the citizens of Skidmore, Missouri, without conscience or remorse. Again and again, the law had failed to stop him.

UNTIL THEY TOOK JUSTICE INTO THEIR OWN HANDS.
On July 10, 1981, Ken was shot to death on the main street of this small farming community. Forty-five people watched. No indictments were ever issued, no trial held… and the town of Skidmore protected the killers with silence.”

Denna bok blev senare även en film med samma namn. Här följer ett antal länkar i anslutning till boken och filmen:

Wikipedia
Amazon
Bokus
Filmen på IMDB
Filmen för nedladdning som BitTorrent
McElroy på Wikipedia

För den som vill se orten och krogen på Google Earth så är detta en länk dit.  Utöver denna bok så kan en längre genomgång av historien även återfinnas på denna adress. Där intervjuar man även lanthandlarens två döttrar, och Joyce har detta att säga om rättsväsendet:

”How did one man manage to bully and terrorize his way to such a point that a judge wouldn’t lock him up and throw the key away for the good of the community? Part of the answer is a problem that still haunts the justice system: The law of the land bends over backwards to insure the rights of the criminals, not their victims.”

”I have to agree with the premise that the average citizens shouldn’t take the law into their own hands. That’s what we have courts and judges for…(But) when a person is set loose by the courts to go back to the community they have been preying on, what recourse do the citizens of that community have then?”

Som avslutning vill jag tillstå att pedofilin visserligen bara var en del av McElroys brottslighet, men så har varit fallet med vissa av Sveriges pedofiler också. Det hade varit trevligt om rättssamhället alltid stod upp för de utsatta. Men när man brustit i detta avseende har människor då och då i historien tvingats ta lagen i egna händer.

Daniel Hammarberg

5 reaktioner till “Det öde en pedofil mötte i en amerikansk småstad

  • 26 januari, 2012 kl. 13:25
    Permalink

    Varför vet ni inte skillnaden på pedofili och hebefili, skulle inte kalla honom pedofil – snarare hebefil eller bara svin.

    Uppmuntrar ni folk till att ta lagen i egna händer?

    Svar
  • 27 januari, 2012 kl. 13:58
    Permalink

    Informationsspridning? Samtidigt kan ni inte skilja som sagt på pedofil eller hebofil, konstigt.

    Svar
    • 27 januari, 2012 kl. 16:15
      Permalink

      Jag tror ytterst få människor bryr sig om att intressegrupper fått definitionen av pedofili begränsad till sexualitet riktad mot barn under 13 års ålder. I de flestas ögon är man pedofil om man som 30-35-åring vill ha sexuellt umgänge med tonåringar, och ordet hebefili ter sig bara som ett meningslöst försök att tona ned allvaret i denna perversion.

      För övrigt var en av denne mans offer fortfarande tolv år gammal när han började ge sig på henne.

      Svar
  • 17 mars, 2012 kl. 16:06
    Permalink

    Ett barn är ett barn är ett barn, fram tills det är lagligt vuxen. Spelar ingen roll i lagens mening hur hormonellt utvecklat det är (hur långt gången den pubertala fasen är). Just därför – som Daniel beskriver – är medhårsstrykande ord ointressanta, och just därför är det inte ”finare” att lida av hebefili (inom ramen för de förutsättningar som lagen beskriver). En pedofil är en pedofil är en pedofil, fram till han/hon dör, förmodligen, eller förhoppningsvis INTE (förstå mig rätt där).

    Förresten; är det inte dags att SAOL ändrar beskrivningen för ordet Pedofil: ”Vuxen (man) som söker sexuell kontakt med barn”, till: ”Vuxen som söker sexuell kontakt med barn”. För det finns ju också kvinnliga pedofiler. Eller har de en annan benämning?

    Ni har startat ett fantastiskt och JÄVLIGT bra projekt!!!

    Jag lever just nu under förjävliga förhållanden på ett ”familjehem” med boende brukare, där grundaren visat sig ha liknande psykopatiska drag som Ken McElroy hade.

    Han är ej pedofil, men innan han startade ”vårdverksamhet” för psykiskt funktionshindrade och före detta missbrukare, blev han dömd för mord till sluten psykiatrisk vård på ett numera nedlagt mentalsjukhus utanför Strängnäs. Därefter har han helt utan samvete bedragit två kommuner (Västerås i pågående) på nära 30 miljoner kronor, genom att helt enkelt inte vårda brukarna och använt pengarna på sig själv. Dessutom bedriver han ett despotiskt styre – mycket likt Ken McEroy – bestående av skrik, hot, avskedanden av personal som vågar säga ifrån och vräkning av brukare på samma grunder. Och enormt mycket mer så…

    I två och ett halvt år snart har jag levt ett helvete. Det sista året (och ännu så) i en barack utan kök, toalett, dusch eller vattan överhuvudtaget, och helt isolerad från de övriga på den gård vi bor på (på order från grundaren förstås). Jag har inte kunnat ta mig härifrån beroende på en pågående skuldsanering, för med skulder är det bara att glömma lägenhetskontrakt i Västerås. Och Västerås kommun har inte vågat eller fattat att att de bort stoppa honom.

    Vad jag lärt mig? Att såna här oerhört sjuka människor inte GÅR att komma åt, beroende på deras empatibrist. Åtminstone inte om man ska gå till väga helt laglydigt (tro mig, jag har larmat och stått i som tusan!). Tyvärr behövs det fria tänkare av er sort, såna som VÅGAR utmana lagar och regler, även oskrivna sådana. Tack och lov är det ytterligt sällan som åtgärder av den sort som stoppade McElroy behövs.

    Önskar det fanns ett liknande nätprojekt som på samma sätt såg efter välvården av föredetta missbrukare och psykiskt funktionshindrade barn och vuxna, som lever i familjehem drivna av privata intressen. LSS är i detta avseende en oerhört uddlös lag, så även Socialtjänstlagen.

    Om någon har tips eller råd till mig, var man kan få hjälp, stöd eller kontakt med jurister som arbetar pro bono publico, eller kontakt till organisationer som arbetar mer handgripligt (inte hot eller våld, utan arbete mot politiker etc) för att ”tvinga” fram aktion, hör GÄRNA av er till mig. Jag – VI – behöver hjälp!

    //Jim

    jamsijamsi@gmail.com

    Förresten: Länken till filmen ”In Broad Daylight” på Piratebay är lite ändrad. De har bytt till punkt se-domän, så för att komma till rätt sida använd nedanstående länk:

    http://thepiratebay.se/torrent/6005769/In.Broad.Daylight.(1991).FS.TVRip.XviD

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *