En ung flicka berättar om övergreppen

Det är så att min familj har känt denna man enda sen min mormor var 15 år. Han började taffsa på mig redan när jag var jätte liten men det värsta började när jag skulle fylla 7 år.

Då gick han innanför kläderna på mig och höll på nere i mitt underliv och han var även på mina bröst. Han förde min hand till hans penis för att jag skulle runka av honom, eftersom jag var så liten så visste inte jag att det var fel men min magkänsla sa att något stämde inte riktigt för han sa varje gång att det skulle vara mellan han och mig för annars..

Jag har ärr i mitt liv och sover jätte dåligt, har haft ätstörningar men precis kommit ifrån det.. Måste ta medicin för att vara lugn på nätterna annars så ligger jag bara och tittar upp i taket. Har även försökt tagit livet av mig tack vare gubbjäveln..

När vi var på första rättegången så försökte han kontakta min mamma men en släkting till oss stoppade han.. Han överklagade så det gick till hovrätten men som jag sa på rättegången var att det spelar ingen roll om jag får skadestånd eller inte han har ändå först mitt liv och det kommer jag alltid på leva med men han fick bara tre månaders fängelse efter att han har förstört 7 år utav någons/någras liv..

Nu är han ute ur fängelset och jag har panik för att jag är rädd att han ska söka upp mig eller min familj.. Jag är nästan 18 år nu och vill inte ens minnas min barndom. Kollade efter kort för ett tag sen och hittade bilder på han så jag var tvungen att elda upp dom men jag gråter mig till sömns endel nätter och jag får bilder i mitt huvud ganska ofta.. Tänk er att någon man verkligen litar på kan skada en på ett sånt vis..

Mvh ett offer!!

14 reaktioner till “En ung flicka berättar om övergreppen

  • 9 januari, 2012 kl. 17:21
    Permalink

    Åh! Man önskar att man kunde göra eller hjälpa på nåt sätt! Fyfan, kan inte ens föreställa mig hur det känns. Tänk om nån skulle göra så mot min son. Jävlar alltså! Önskar dig allt gott och att du en dag skall kunna leva ett så bra och lyckligt liv som möjligt. Det måste ju förfan gå att få betydligt strängare straff för alla såna idioter! Helt sjukt…

    Svar
  • 9 januari, 2012 kl. 17:25
    Permalink

    Starkt av dig att berätta och helande kramar på dig …

    Svar
  • 9 januari, 2012 kl. 17:29
    Permalink

    Starkt av dig att berätta detta, känner igen det du skriver! Skickar massa styrkekramar till dig <3

    Svar
  • 9 januari, 2012 kl. 17:52
    Permalink

    Starkt av dig att berätta…massor med styrkekramar till dig. Fattar inte 3 månader efter att ha förstört resten av livet för någon…

    Svar
  • 9 januari, 2012 kl. 18:15
    Permalink

    Lilla vän! Starkt av dig och berätta, vill så gärna hjälpa dig. Du skrev att du/ni lärde han sen mormor var liten, men vad gjorde han hos er om han inte är släkt?

    vart var din mormor och mamma? Hur kunde dom låta dig vara själv med han?

    Jag vet att det är sjukt, men jag själv är misstänksam speciellt mot alla män som är runt om mig och min dotter, bara för att vara på säkra sidan.

    många kramar till dig.

    Svar
  • 9 januari, 2012 kl. 18:26
    Permalink

    Jess, han var gammal kompis till familjen och därför kom han och hälsade på hos oss.. Jag berättade aldrig något för min familj förrän något år sen bara och då förstod dom Vrf jag inte ville träffa han desto äldre jag blev.. Dom har jätte mycket skuldkänslor tack vare det..

    Svar
    • 9 januari, 2012 kl. 18:37
      Permalink

      Usch…Jag lider med dig…Har själv varit utsatt i flera år…..Domen är skrattretande,och du har rätt,pengar kommer inte hjälpa dig,men känslan av att han iaf fått betala lite av vad han gjort,tror jag du kan få av skadeståndspengar…Ett gott råd……Bearbeta så mycket du kan redan nu när du är ung,för annars kommer det ikapp dig senare…Styrkekramar

      Svar
      • 9 januari, 2012 kl. 20:46
        Permalink

        Alltså jag har försökt bearbeta det sen jag va 14 år och det är inte förrän nu jag kan se det ljusa i livet och allt är tack vare min kille som verklingen har stöttat mig när jag mår dåligt..

        Svar
  • 9 januari, 2012 kl. 22:18
    Permalink

    Tag kontakt med en Vårdcentral eller en Psyk.klinik och kräv hjälp i dag. Ju fortare du får hjälp ju mindre tar han ifrån dig. Han har redan gjort dig illa, låt han inte fortsätta med detta.
    Behöver du hjälp får du gärna kontakta mig. Jag arbetar som sjuksköterska.
    Massor av styrkekramar till dig.

    Svar
  • 10 januari, 2012 kl. 10:38
    Permalink

    Ok. tur du har din kille, som stöttar dig. hoppas han fortsätter med det. Önskar dig all lycka och kramar.

    Svar
  • 11 januari, 2012 kl. 14:05
    Permalink

    Jag förstår hur du känner verkligen. Kontakta kvinnojouren så hjälper dom dig gärna. Livet måste trots allt gå vidare och de går att övervinna allt bara man kämpar.

    Svar
  • 16 januari, 2012 kl. 03:39
    Permalink

    Allt ansvar för vad som hände ligger hos denna gubbe. Ansvaret låg hos de vuxna. Du har INGET ansvar för vad som hände, du var ett oskyldigt barn, så du ska inte ha några skuldkänslor alls! INGA ALLS!
    Mörka krafter försöker och har alltid försökt skita ner och dra ner det vackra, naturliga, oskuldsfulla och kärleksfulla i världen, men den äkta kärleken (som inte har något med sex att göra) är den starkaste kraften i världen och ingen ondska rår på den någonsin. Ondskan i världen beror inte på Kärleken (=GUD/Jesus) utan på vilken väg vi väljer. Du var så liten så du visste inte vad som var rätt. Det är de vuxnas ansvar. Hur ska ett barn kunna veta vilken väg som är rätt om det inte finns vägvisare? Ett barn tror gott om alla.
    May The Spirit walk with you.
    C

    Svar
  • 15 april, 2012 kl. 14:23
    Permalink

    känner igen det så mycket.
    jag minns att när min rättegång kom på posten, som var för den som varit på mig och min syster lite (tack och lov blotta han sig endast för henne) så tog jag och klippte ut våra vittnesmål och namn. som jag sedan rev i pytte pytte små bitar. jag ville inte minnas, jag ville inte att min mamma skulle minnas.

    Likväl så var den som sårade mig mest i det inte han, utan hans (@£@£€£$€$) fru.. som visste vad han gjort, och stannade och stöttade honom. (det var min gammelmoster) och hon ville att anmälningen skulle dras tillbaka när den kom. Han var iaf störd, men det var inte hon.

    Men jag hoppas att du mår lite bättre nu

    Svar
  • 16 augusti, 2013 kl. 18:49
    Permalink

    Usch vad hemskt! Jag vet inte hur det är, men jag känner medlidande till dig.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *