Ett offers berättelse och ställningstagande

Det jag minns allra starkast är doften. Den unkna och fräna doften av gammal intorkad sperma på mina små barnlår som blandades med metalliska doften från mitt eget blod. Blodet som långsamt strilade längs sprickorna i slidmynningen.

Det kliade och sved. Ärren sitter där de läkte, så riktigt normalt sex kan jag inte ha utan att det måste ske under extremt försiktiga omständigheter. Så jag måste förklara för varje partner, skämmas inför varje partner. För det känns som att skammen ligger hos mig, fast den inte borde.

Skammen som blev inknullad i mig som barn.

Jag minns det som det var igår…och aldrig, skulle jag vara orörd igen. Och jag var det mest oskyldiga, gladaste barnet med stora och nyfikna ögon som älskade villkorslöst och log mot allt och alla. Så som små barn ska vara, har rätten att vara. Jag var ett tryggt, obekymrat barn som var lyckligt ovetandes om hur hård, kantig och farlig vuxenvärlden är för någon som inte ännu är redo. En sjuåring är inte redo att möta det. Mardrömmen skulle inte sluta på många år.

De äckliga, spetsiga, smala framtänderna med glugg. Det tunna håret och den sura, svettiga kroppsdoften på de inte-längre så vita lakanen. Det blommiga örngottet som jag fixerade blicken på i ett hjälplöst försök att fly.

Jag skulle ju sova på soffan. Hur kunde jag sluta upp här?

Varför skrek jag inte? Varför kom det inga ljud ur min strupe?

Svaret är enkelt, han var ju vuxen, och alla barn vet ju att vuxna har rätt. Alla barn får höra att vuxna ska man lita på. Linjen mellan rätt och fel var så suddig och otydlig när en vuxen behandlade mig så fel.

”Det här är vår livshemlighet” sa han till mig. Jag fick inte berätta för någon, för då skulle han göra illa den viktigaste personen i mitt liv. I flera år trodde jag på det. Att jag skulle lyssna på en person som förstörde min barndom, som tog bort livet i mina ögon och glädjen i att leka med mina vänner. Glädjen i att vara ett barn.

Även om jag hade fått berätta, hade jag inte vetat hur. Jag hade inte nog med plågsamma ord i mitt vokabulär för att formulera den berättelsen som skulle komma att plåga mina stackars föräldrar.

Illamåendet, en fysisk återkommande minnesbild. Det kommer fortfarande. Varje dag, mår jag illa. Det är många år sedan övergreppet började. Det pågick i flera år. Och min kropp, mitt psyke – minns det som att det vore allra senast igår. Det kommer aldrig vara över, även om jag nu är vuxen. Jag återupplever det igen och igen. För minnesbilderna klipper ständigt in i min vardag. Varje dag. Bilder från tillfällen, som förstörde mitt liv. Posttraumatiskt stressyndrom kallas det med andra ord.

Doften av gammalt sex har många gånger fått mig att springa mot toaletten för att kaskadkräkas i ren ångest. Jag kan inte gå på toaletten om det är en offentlig handikapptoalett, och speciellt inte om det finns skötbord. Jag kan inte heller gå till en tvättstuga själv. För där blev jag antastad, påsatt och berövad på oskyldighet vid upprepande tillfällen. Och det var ingen som såg. Det är ingen som letar.

Att jag överhuvudtaget ska behöva skriva det här är ett tecken på att en stor förändring måste ske. För mig är det en självklarhet att vi varnar våra medmänniskor om potentiella återfallsförbrytare som speciellt väljer att ge sig på oskyldiga barn.

”Det händer inte här!”

Newsflash, det gör det visst. Det händer överallt.

Ofta bryter jag ihop, jag gråter hysteriskt och är otröstligt i timmar. Det känns som att hjärtat ska sluta slå i bröstkorgen på mig, och som att jag jagar sista hjärtslaget i ren överlevnadsinstinkt. Jag får inte dö. Han får inte döda mig mer, och paniken växer. Ondaste cirkeln ni kan tänka er, att sitta fast i. Och jag har gått i terapi hos bra psykologer sedan dess, och ändå är jag så begränsad i mitt vuxenliv idag att jag blir sjukskriven om vartannat, varvat med ”semestrar” på låst avdelning och tung medicinering. Och det här kallas för framsteg. Stora framsteg, om jag ska citera min journal. Men jag lever, jag ska kanske vara glad för det? Och jag kanske ska vara glad för att han bara fick sitta några månader på rättspsyk innan han släpptes ut i det fria igen. Så jag fick oroa mig för andra barn, och konstant titta över axeln när jag skulle försöka återanpassas till min barnvärld.

Jag tillbringade mina tonår bland missbruk, alkoholen flödade och jag var full på dagtid, kuggade skolan och fick flytta till fosterhem. Socialtjänsten tog mig från min familj, det enda jag hade. Det var kört redan innan men det blev inte bättre. Så ätstörningarna följde tätt därefter, jag hatade allt som hade med min kropp att göra. Han hade förstört den, han hade förstört mig. Jag vaknade varje natt jag då jag väl lyckades somna, med andnöd och tårarna som rann. Skrikande, öm i halsen och en orolig fostermamma bredvid sängen. Det händer än idag, fast det står ingen i nattmörkret redo att hålla om mig.

Jag är rädd idag.

För att jag aldrig kommer värdesätta livet som när jag var den där lilla flickan med håret i flätor, som sprang omkring och lekte med sina vänner och skrattade med hela själen. Jag kommer nog aldrig bli gift, jag kommer förmodligen inte lyckas hitta någon som klarar av att stå ut med mina neurotiska ticks i mer än några månader. Så det är inte värt att öppna hjärtat för någon, så jag skiter i det och spenderar helst tiden ensam. Jag kommer aldrig få bli mamma. Frågan är om jag ens kan bli gravid idag, efter alla år av övergrepp och ärrvävnad.

Det här är bara ett ytligt utdrag av min barndom, det här är inte ens lite av allt. Det är flera år av minnen, det här är inte ens en timme i sängen med den där demonen.

Att människor som dessa får gå fria, får bosätta sig nära dagis utan att någon får veta är fan skamligt. Om någon bara hade vågat tala om att att det finns pedofiler i fina områden också, som inte bara sitter i sin vita van med solglasögon och lockar med godis. Utan att de kan vara maskerade som goda vänner och kära grannar, kanske jag hade fått växa upp och klarat av att söka mina drömmar.

Nu orkar jag inte ens ta mig upp ur sängen på morgonen utan att ta morgondosen av mina tabletter.

Han flyttade, han kan vara din granne just nu så vitt jag vet. Det kan vara dina barn han leker med ute på gården. Han är jättetrevlig, manipulativ och ingen skulle kunna ana vad som gömmer sig där. Och det finns ingen som varnar något barn, för honom. Mina föräldrar såg ingenting konstigt alls med den som förgrep sig på mig dag efter dag i flera år, och mina föräldrar var fantastiska, lyhörda sådana så tro inte att det ”inte händer mig, jag har koll” för det kan hända alla. ALLA!

Vem förde fram mina rättigheter som barn? Vem såg till att mina föräldrar fick den information som de kunnat behöva?

De kunde ju inte gärna låst in mig i ett torn heller. Nej, men det är pedofilens integritet som diskuteras, det är synd om den dömde förbrytaren som tvingat in ett barn i vuxenvärlden på det brutalaste sättet ni kan tänka er.

Det är ett skenheligt jävla korståg, för den som blivit dömd för våldtäkt på barn har utfört en oförlåtlig handling, offret kommer vara skadat för hela livet. Kommer inte ha en fullt sund syn till sig själv, sex eller kärlek. Men det är förbrytarens rättigheter som vi talar om. Hur hemskt det är att adressen ligger ute på internet så den inte kan syssla med vad som helst i smyg längre.

Barn har rättigheter. Vuxna har skyldigheter.

Det är skamligt att det inte är självklart, varför den här kampen är så fruktansvärt viktig.

Det ska inte bara vara ett par veckor på låst avdelning, eller lite gratis arbetskraft och några tiotusen i skadestånd.

Vad ska det köpa? En ny och hel, fin och skinande fitta som funkar som den ska? En ny hjärna som inte målar upp det värsta tänkbara när det närmar sig en okänd människa? Kanske lite knark, så det går att glömma för några sekunder?

Barnen ska alltid komma först, det är vår SKYLDIGHET att se till att barnen har en bra uppväxt där de får utvecklas i sin egen takt.

Vem ska systemet skydda egentligen? Jag ser inga fördelar för barnen eller för föräldrar som bara vill hålla sina barn säkra. Jag ser bara tillfällen för gärningsmän att upprepa sina brott på fler barn.

Hellre att en demon känner att dess integritet blivit lite kränkt, än att ett oskyldigt barn på något vis blir befläckat som inte ens har någon egen röst i samhället. En vuxen har en chans att försvara sig själv, ett barn har inte en chans i hela världen att stå emot en vuxens kropp eller ord.

Vems liv och trygghet är mer värt?

Jag vill inte att fler barn ska behöva gå igenom det jag alltid kommer kämpa med. För i min verklighet kommer en oskyldigs liv alltid att väga tyngre än dömda brottslingars integritet.

Jag har tagit ställning, har du?

49 reaktioner till “Ett offers berättelse och ställningstagande

  • 2 januari, 2012 kl. 03:47
    Permalink

    Hemsk att lese noe sånt,våran husdyr avliver vi viss dom biter noen,men en person som førstør et barns liv og framtid er det synd om,hur fungetat vi mennisker ?????

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 06:30
    Permalink

    tack för en otroligt stark och gripande historia jag blir verkligen illa berörd. En vanlig person om jag får säga så som aldrig har behövt uppleva nåt sånt här kan nog inte riktigt första vilket helvete det måste vara. Ändå så läser vi nästan dagligen i tidningarna om det här som upprepas hela tiden varför?

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 06:36
    Permalink

    Fy fan så vidrigt. Stor kram till dig som orkade dela me dig av de här.

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 08:19
    Permalink

    Stark, gripande och viktig läsning. Skänker den som skrivit detta en tanke, förvisso en klen tröst. Du måste vara en otroligt stark människa!

    Situationen i Sverige är total då ett monsters säkerhet, rättigheter och välmående värderas högre istället för att oskyldiga barn skall ha rätten till ett liv, till utveckling och framför allt en kärleksfull omgivning.

    Straffsatsen för dessa avvikande monster måste ändras, allt måste bli offentligt. Alla måste förstå att om man begår en sådan bestialisk handling så förlorar man sitt mänskliga värde.

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 10:44
    Permalink

    Hemsk berättelse….Hoppas du går hos en bra psykolog…och kanske någon gång kan gå vidare i livet…
    Finns gärningsmannen uthängd på sidan?
    Vet dock inte om det hjälper (kanske som straff och hämnd), för mer än 90 % av alla övergrepp på barn begås av icke tidigare kända/dömda gärningsmän…samt att återfallsfrekvensen är bara 1-2 % för dessa typer av brott…knappast en tröst då det drabbar någon… men, men…
    Kombinationen är ju läskig! Det säger ju att det i princip är omöjligt att på förhand veta vem som är benägen att begå övergrepp och då skapar det ju en falsk trygghet att veta vart asen bor. Hjälp! vad ska man göra då? Kanske fotboja med gps övervakning som straff? Fast risken är ju c:a 1 på 100 (en för mycket) att det händer igen – poängen är ju att det aldrig ska hända från första början! Hur fasiken löser man det? Man kanske ska börja i skolan, typ ett eget avsnitt om övergrepp och pedofili i sex & samlevnads kursen? Så folk som känner dragning till barn söker hjälp?
    Vi har en världs ledande forskare här i Sverige på området; Niklas Långström.
    Kolla: http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=36896&l=sv
    Han säger en hel del intressanta saker…

    Stor kram till dig som orkar berätta – hoppas du får ett bättre liv

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 13:56
    Permalink

    Ibland är livet orättvist, ibland är livet skit. Ett barn som utsätts för övergrepp,alkoholism osv förlorar sin barndom. Det går aldrig att ta tillbaka. Oavsätt hur många psykologer man går till. Det enda vi kan göra är att se till att detta inte får hända mer. Sluta vara så svensk. Lägg er i vad era grannar gör, anar du att något är fel så är det ofta så. Bättre att göra något än att inte. Det kan vara ett barns drömmar och framtid som står på spel. Ta saken i egna händer gå ihop med grannar och vänner. Jag har själv haft två föräldrar med alkoholproblem, okända människor har ränt hemma hos oss och jag har kunnat råka ut för detta, för mina föräldrar har vart så full att dom inte ens var kontaktbara. Men det hände aldrig. Men känslan av att det lika gärna kunnat hända är inte en bra känsla att bära med sig. Nu får vi fan sluta vara så svenska och bestämma oss för att detta inte ska hända. Vi är Sverige och vi kan förändra! Skärpa straff och lägga oss i allt!

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 14:12
    Permalink

    Jag ser att det ofta kommer in påståenden om låg återfallsfrekvens hos pedofiler i denna debatt, t.ex. var det en i dag som påstod att bara 1-2% av dem återfaller i brott. Verkligheten är en helt annan – snarare visar statistiken att upp till 40% gör det, pedofiler är mer benägna att återfalla i brott än andra våldtäktsmän.

    För en engelsk genomgång av forskningen inom detta område, se http://www.csom.org/pubs/recidsexof.html . Man skulle kunna uttrycka det så här: För varje grupp av fem pedofiler som man inte tar itu med, kommer man i framtiden ha två som återigen förgriper sig på barn.

    Något intressant också här är att de citerar forskning som visar att den bästa brottspreventionen är att försäkra sig att pedofilen inte har tillgång till barn i sin omgivning, dvs att han eller hon blir socialt isolerad. Kan man göra pedofilen mer isolerad så skyddar man barnen.

    Svar
    • 2 januari, 2012 kl. 15:59
      Permalink

      Nu var det inte jag som påstod att återfallsfrekvensen är 1-2 %, utan det är Niklas Långström m.fl som vetenskapligt bevisar att det är så i en studie från 2011 – som jag skrev tidigare så är Långström världsledande professor på området. Den studie du refererar till är från 2001, där källan till återfallsfrekvensen på mellan 4 och 40 procent är från 1990.

      ”Incest offenders ranged between 4 and 10 percent.
      Rapists ranged between 7 and 35 percent.
      Child molesters with female victims ranged between 10 and 29 percent.
      Child molesters with male victims ranged between 13 and 40 percent.
      Exhibitionists ranged between 41 and 71 percent.” (Marshall and Barbaree, 1990).

      Vad som är den bästa preventionen är emellertid inte vetenskapligt fastställt, det saknas forskning. Social stigmatisering och isolering har snarare visat på återfall i brott, det framgår tydligt av SBU rapporten (SBU nr:207, 2011 s. 118, 130.) jag även lagt upp en länk till här.

      ”Slutligen kan registrering leda till en falsk trygghet hos omgivningen då
      fokus ligger på redan dömda individer. Mer än 90 procent av alla personer
      som dömdes för sexuella övergrepp mot barn i Sverige 1973–2004
      hade inte tidigare dömts för sexuella övergrepp [34]. Detta beror bl a på
      att återfallsrisken i liknande brott hos förövare av sexuella övergrepp mot
      barn är låg [35,36].” (SBU nr:207, 2011, s.127).
      (Siffrorna inom [xx,xx] är inte procent, utan notreferenser.)

      Om Daniel (eller nätverket) anser er sitta inne med mera kunskap och erfarenhet än Niklas Långström och medförfattarna till bl.a denna rapport – så låt det framgå tydligt att det är dina/era åsikter baserade på annan (äldre) forskning, snarare än någon universell ”sanning” som du presenterar. Åsikter har alla rätt till, även om man ibland önskar att vissa åsikter inte borde tillåtas.

      Svar
      • 2 januari, 2012 kl. 16:13
        Permalink

        Du nöjer dig alltså med att citera en enstaka svensk forskares sammanställning som stöd för din uppfattning. Det är välkänt att den forskning som bedrivs i Sverige ofta skiljer sig drastiskt från den internationella – av någon anledning tycks man i Sverige ofta komma fram till raka motsatsen till internationell konsensus, antagligen på grund av vissa intressegruppers infiltration av forskningen. I internationell forskning vad det gäller barnavård så kommer man ofta fram till att barn klarar sig bra i vuxenlivet trots en dålig uppväxt, medan man i Sverige anser att de är helt utlämnade utan socialtjänstens hjälp. Och medan man ute i den vida världen oftast kommer fram till att pedofiler inte går att bota och att de är kroniska återfallsförbrytare, så tycks ändå vissa svenska akademiker vilja hävda att detta inte stämmer.

        Jag anser att detta är på grund av vissa gruppers dominans i samhällsfrågorna – socialtjänsten vill ta in barn i vård och hävdar därför att de är utlämnade utan dem; och pedofilerna vill kunna fortsätta det de håller på med utan att drabbas av några konsekvenser, och har dessvärre haft stort inflytande på det svenska rättsväsendet. Se t.ex. den domare på HD som härom året köpte sexuella tjänster av minderårig.

        Vidare upplever jag din sista mening intressant för att få mig en uppfattning av ditt personliga perspektiv – jag antar att du gärna ser att de som ifrågasätter den pedofilvänliga svenska linjen inte tillåts yttra sig? Precis som pedofilernas offer förvisas till socialvården eller psykvården, medan pedofilerna själva tillåts återgå till ett ”normalt” liv?

        Det räcker med att sätta sig in i ett enda fall, såsom detta, för att inse vilka odjur man har att göra med i pedofilerna – och man ska inte tro att de går att bota. Min personliga åsikt är att man inte ska komma undan med livet i behåll om man förgriper sig på ett barn, och att döma av den internationella forskning som gjorts så tror jag starkt att detta även skulle få ned antalet sexuella övergrepp som görs mot barn. Det är skamligt att vi i Sverige låter 90% av de som döms för barnpornografibrott komma undan med dagsböter, och att de som fälls för våldtäkt på barn som regel endast får 1-2 år.

        Svar
  • Pingback:Jag läste en blogg som var som ett slag i magen « mycketyck

  • 2 januari, 2012 kl. 16:36
    Permalink

    Oops! Det blev visst lite fel här… Ber om ursäkt för de missvisande siffrorna.

    Återfallsfrekvens är enligt Långström olika beroende på land och tidsperspektiv. Mellan 6 och 9 % för sexualbrott mot barn i Sverige är det som anges i SBU rapporten.

    ”Svenska förutsättningar och siffror kan skilja sig en del från motsvarande
    i USA, Australien och Kanada. Istället för fängelse får en större andel av
    samtliga brottsdömda personer i Sverige än i USA frivårdspåföljder med
    samhällstjänst, vård eller behandling [6]. Detta gäller också för vissa
    mindre grova sexualbrott mot barn. Framför allt är fängelsepåföljderna
    påtagligt kortare i Sverige än i USA. Under år 2007 var den genomsnittliga
    avtjänade fängelsepåföljdstiden för våldtäkt och grov våldtäkt av ett
    barn 16 respektive 36 månader [7]. Därmed beräknas den genomsnittliga
    kostnaden för rättsväsendet bli lägre per sexualbrottsdömd i Sverige. I
    Sverige har också förövare av sexuella övergrepp mot barn en något lägre
    återfallsfrekvens i sexualbrott jämfört med i andra länder. I en uppföljning av alla förövare av sexuella övergrepp som frigavs från anstalt under
    år 2004 dömdes ungefär 6 procent för ett nytt sexualbrott inom tre år
    efter frigivningen [8]. I en studie med 9 års uppföljningstid efter frigivning
    från anstalt under mitten av 1990-talet hade 9 procent nya sexualbrottsdomar
    [9].” (SBU nr:207, 2011 s. 140-141).

    6-9 procent är jämfört med annan brottslighet en låg återfallsfrekvens (övriga brott ligger mellan 20-70 procent)

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 17:27
    Permalink

    Daniel, som jag skrev så är Långström världsledande på området, han sitter inte och forskar samt skriver allt själv – han har många kollegor från bl.a USA och Storbritannien. Forskningen som det refereras till i SBU rapporten är internationell och nationell, det är så det fungerar när man bedriver forskning.

    Jag förespråkar inte nätverkets metoder därför att de saknar vetenskapligt stöd – det finns ingen konsensus i forskarvärden, inte ens i USA gällande offentliga register och social stigmatisering av dömda sexualbrottslingar.
    Man måste fråga sig: Vad är det vi vill uppnå? Hämnd eller brottsprevention?
    Forskningen visar att det ena inte ger det andra. Det är dilemmat.
    Sedan kan man ha åsikten att forskningen ljuger och att det bör vara dödsstraff för sexuella övergrepp på barn – men det löser inte huvudproblematiken. Mer forskning behövs och under tiden det bedrivs så borde fotboja med gps-övervakning fungera alldeles utmärkt – det finns det stöd för i forskningen samt de förslag jag givit i tidigare inlägg.

    Daniel, det jag menar med åsikter är: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” du kanske känner till Voltaire…
    Sedan är det inte åsikter som presenteras i en vetenskaplig rapport – men det känner du säkert till…

    Svar
    • 5 januari, 2012 kl. 13:58
      Permalink

      Intressant. Inte ens Långström själv anser sig vara världsledande, tvärtom så anser han att det saknas tillräcklig kunskap och forskning om ämnet i Sverige.

      Svar
      • 5 januari, 2012 kl. 14:05
        Permalink

        Jag är inte beredd att gå i döden för pedofilers förespråkande av sex med barn. Jag är inte beredd att gå i döden för pedofilers ”rätt” att beskriva sina övergrepp i ord och bild. Personligen är jag inte beredd att gå i döden för någon annan än min familj. Det där var en bra slogan på 1700 talet men idag med alla tokdårar som sitter dömda för både mord och våldtäkter, inlåsta på rättspsyk med tillgång till dator och internet där dom sedan sprider sin dynga till ovetande människor så ger jag inte mycket för Voltaires (för sin tid utmärkta) ställningstagande.

        Svar
      • 5 januari, 2012 kl. 17:23
        Permalink

        Det är sällan forskare anser sig själva som världsledande – det går stick i stäv med akademiska principer – det finns dock andra forskare som bedömer Långström som en av de som driver forskningen starkt framåt.
        Visst saknas det forskning och tillräcklig kunskap på området inte bara i Sverige, det framgår med all önskvärd tydlighet av SBU rapporten.
        Långström kritiserar bl.a validiteten i rapporter från andra forskare på området. Som sagt läs SBU´s rapport, om du inte redan har gjort det.

        Svar
      • 5 januari, 2012 kl. 17:31
        Permalink

        Dumt att tolka Voltaire ordagrant, ordspråket är en grundprincip och ges inte ovillkorligt. Har man lagen som råmärke blir det ganska onödigt med att stipulera självklarheter, då det du beskriver både är moraliskt förkastligt och till viss del brottslig handling.

        Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 17:29
    Permalink

    De finns inte ord för vad du har fått gå igenom, Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska finna en väg till läkedom på något sätt.
    Som förälder och medmänniska blir man vansinnig på personer som begår dessa vidriga handlingar mot barn som ska få vara bekymmersfria barn under sin uppväxt.

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 19:47
    Permalink

    Den här berättelsen är hemsk, visst är den det men man ska komma ihåg att alla sexbrott mot barn inte innefattar men för livet.

    Jag förstår inte riktigt varför ni på hemsidan som hänger ut dömda inte istället hänger ut mördare? Det är ju mycket värre att bli mördad än kanske delta i en akt av ensidig kärlek.

    Jag försöker inte förneka fakta, varje fall av ensidig kärlek till ett barn är naturligtvis inte bra. Jag dömdes själv för detta och kan än idag känna att jag blev orättfärdigt behandlad eftersom barnet i mitt fall faktiskt inte tog permanent skada som personen i texten ovan blev.

    Jag förnekar inte att jag gjorde fel och förtjänade att straffas, på samma sätt som det är fel att taffsa på en kvinna på krogen eller liknande, man får inte kränka andra människor på det viset. Jag ifrågasätter bara valet av prioritering. Nazister har begått över 40 mord i Sverige de senaste 20 åren (källa Aftonbladet och Expo), jag ifrågasätter valet av prioritering. Vad är en samling mordgalna nazister mot de som haft simpel sexkontakt med ett ovetandes eller ofrivilligt barn?

    Ni bör tänka om era prioriteringar och hänga ut de verkligt farliga skurkarna!

    Svar
    • 2 januari, 2012 kl. 22:12
      Permalink

      Att ett barn inte får men för livet innebär som du säger inte att det är rätt. Ska jag vara ärlig så blir jag nog hellre mördad än tillbringar resten av livet med att tänka på att någon vuxen utnyttjat mig som barn/ungdom. Vad menar du med att dem inte får men? Skulle barnen växa upp och se på sin utnyttjning som en bra erfarenhet för sitt framtida liv? De men barnen får går nog knappast att undvika, enda skillnaden är att en del kan lära sig att acceptera och leva med det medans andra blir destruktiva och känner sig äckliga för resten av sina liv. Som sagt, hade det hänt mig så hade jag hellre blivit mördad än leva med minnet av ett övergrepp..

      Svar
    • 3 januari, 2012 kl. 12:36
      Permalink

      ”Det är ju mycket värre att bli mördad än kanske delta i en akt av ensidig kärlek.”
      Så du menar på fullaste allvar att du hellre lider varje dag, från barnsben, går igenom ett jävla helvete än att det bara klipper rakt av och du inte finns mer? Jag tror inte du förstår vilka men sådana som dig faktiskt lämnar efter dig.. Det är visst alla som får men för livet, vissa får bara värre men än andra, men det är ingen som bara kommer undan och rycker på axlarna.
      Jag önskar han hade strypt mig till döds först.

      ”på samma sätt som det är fel att taffsa på en kvinna på krogen eller liknande”
      Fel.. Fel.. Fel. Vuxna kan försvara sig själv, ett barn har inte en chans. Dessutom sker tafsning på krogen just på krogen och kvinnan kan ta hjälp utav vakter eller andra krogbesökare, hon är medveten om sina rättigheter och skyldigheter, hon förstår att personen utsätter henne för ett övergrepp. Pedofiler har överskridit en gräns som inte ska överskridas och därmed ska förövaren straffas därefter. Jag önskar att Sverige skulle införa dödsstraff, men jag känner att jag kan nöja mig med ett livstidsstraff om det verkligen är på livstid. Lägre än det? Nej, för det här är så mycket värre än mord.

      ”.. simpel sexkontakt med ett ovetandes eller ofrivilligt barn?”
      Simpel? Det här bevisar ju hur ute och cyklar du är. Det finns inget simpelt med att få sin kropp antastad av en person som man ska lita på, att få sin oskuld och barndom abrupt utkastad genom fönstret med livsglädjen. Det finns inget simpelt i att vara ett barn som inte förstår vad som händer, som bara förstår att det gör ont, att det är obehagligt, att det är fel. Vars första minnesbild av sex alltid kommer vara vidrig på alla plan.

      Jag hoppas verkligen att du tänker om dina prioriteringar och söker hjälp tills du förstår att du är helt ute och cyklar. Skamligt. Det här är fel forum, och helt fel inlägg att försöka sympatisera med de ”stackars oskyldiga pedofilerna som inte kan lägga band på sig som alla andra människor får göra när det dyker upp lustar i fel situationer”. Usch för sådana som dig!

      Svar
    • 5 januari, 2012 kl. 14:27
      Permalink

      Hur omdömeslös kan en människa bli? Här kommer du och lägger en fullständigt vedervärdig kommentar i ett inlägg där en person beskriver livslångt lidande på grund av övergrepp!

      Du är bara ute efter att förskjuta fokus från sakfrågan och det är fruktansvärt tröttsamt med människor som dig som trashar för sådana som vågar berätta. Apropå mord så är det just det pedofiler utsätter sina offer för. Inte bara själsliga mord, genom sina handlingar driver de sina traumatiserade offer tlll själv-mord. En del offer tar omvägen via missbruk för att döva sin ångest och det gäller främst offer som inte får hjälp eller blir utsatta för ett lika empatilöst bemötande som du ger den här personen! Fakta visar på oerhört allvarliga konsekvenser av sexuella övergrepp i barndomen.

      Det är vidrigt med mord, oavsett vem som utför dem eller hur de gör. Jag är övertygad om att de flesta håller med om det. Men vad har den diskussionen här att göra? Varför startar du inte upp ett eget nätverk eller blogg? Finns väl inget som hindrar dig att skriva om mord i ett eget forum.

      Tror knappast 3000 nazister om året anmäls för mord i Sverige. Däremot är det så många pedofiler som anmäls i Sverige årligen.

      Svar
      • 5 januari, 2012 kl. 14:29
        Permalink

        Kommentaren var ämnad empatilösa Ragnar!

        Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 20:20
    Permalink

    Apan: För det första handlar det om enkel rättvisa. En utövande pedofil av det slag som är förövaren i den gripande berättelsen ovan förtjänar helt enkelt inte att få återgå till ett normalt liv. Även om vi låtsas att återfallsfrekvensen hade varit NOLL procent, finns det helt enkelt ingen som helst rättvisa i att han ska få fortsätta sitt liv som om ingenting hade hänt efter några ynka månader eller år i fängelse. Rättskipning i mina ögon vore antingen dödsstraff eller livstids straffarbete, och i det sistnämnda fallet menar jag kedjegäng i fuktdrypande gruvor så nära Treriksröset som går att finna.

    För det andra är dina påståenden om återfallsfrekvensen tämligen intetsägande. Även om de skulle stämma, finns det andra studier (se t ex den sida som Daniel Hammarberg länkade till) som visar på en mycket högre återfallsfrekvens över längre tid. Om återfallsfrekvensen verkligen skulle vara så låg som 6% sett över tre års tid, spelar det mindre roll när återfallsfrekvensen å andra sidan är så hög som 52% (!) sett över 25 års tid.

    Faktum är att dessa siffror är relativt rimliga och någorlunda kompatibla med varandra. Pedofiler är inga rasande bestar som, likt somliga rånare och andra yrkesförbrytare som ”inte kan något annat än att begå brott”, genast kastar sig in i nästa försök att tjäna lätta pengar så snart de kommit ut. De är ofta kalkylerande, beräknande män som kan ägna månader eller år åt att vinna en familjs förtroende innan övergreppen börjar. De har goda chanser att komma undan med det under lång tid, medan risken att åka fast ökar ju äldre offren blir — många berättar om övergreppen först i sena tonåren eller i vuxen ålder. Det är därför logiskt att pedofiler inte så ofta omedelbart grips för nya brott, och en god orsak till att titta på den långsiktiga statistiken (52% enligt Prentky, Lee, Knight, och Cerce (1997)) snarare än på den kortsiktiga (6% enligt Långström).

    Det är just detta långsiktiga, avvaktande och kalkylerande beteende hos många pedofiler som gör att det är en bra idé med ett offentligt register över förövare, för då är chansen mycket god att NÅGON i bekantskapskretsen hinner få reda på vad pedofilen är dömd för innan han hinner ”komma till skott”.

    Däremot borde givetvis staten stå för detta register för att åstadkomma maximal rättssäkerhet, men att den inte gör det är knappast ”nätverkets” fel. ‘Stoppa pedofilerna’ gör helt enkelt så gott de kan som privatpersoner, när staten sviker samhällets minsta.

    Svar
    • 2 januari, 2012 kl. 22:44
      Permalink

      Dan, som jag skrev tidigare så får ni ha vilka åsikter ni vill, men blanda inte ihop era åsikter med vetenskapligt bevisad korrelans eller kausalitet.
      Dödsstraff, livstids fängelse eller livslångt straffarbete har ingen förebyggande effekt på brott – däremot en viss avskräckande effekt, vilket inte är detsamma – även det är vetenskapligt bevisat. Då handlar det om hämnd vilket straff i allmänhet gör; en samhällelig sanktionerad hämnd – man kan även kalla det för rättvisa om man vill.

      Återfallsfrekvensen är ingalunda intetsägande. Återfallsfrekvensen är mellan 6 och 9 procent i tidigare hänvisad studie – alldeles oavsett om du eller någon annan gillar det eller inte – det är vetenskapligt bevisat. Jag citerar återigen:

      ”I en uppföljning av alla förövare av sexuella övergrepp [i Sverige, min anm.] som frigavs från anstalt under år 2004 dömdes ungefär 6 procent för ett nytt sexualbrott inom tre år
      efter frigivningen [8]. I en studie med 9 års uppföljningstid efter frigivning
      från anstalt under mitten av 1990-talet hade 9 procent nya sexualbrottsdomar
      [9].” (SBU nr:207, 2011 s. 140-141).

      Den studien du refererar till är genomförd i USA på bl. a 115 st ”child molesters” under en period på 25 år där man mätt förändring över tid i återfall efter frigivning, studien mäter inte återfall i sig. Det man fann var att över 25 års tid har benägenheten att återfalla i brott under hela perioden ökat med totalt 52 procent bland de 115. Det är 2,08 procent per år. (Se: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/9418384 )

      ”Slutligen kan registrering leda till en falsk trygghet hos omgivningen då
      fokus ligger på redan dömda individer. Mer än 90 procent av alla personer
      som dömdes för sexuella övergrepp mot barn i Sverige 1973–2004
      hade inte tidigare dömts för sexuella övergrepp [34]. Detta beror bl a på
      att återfallsrisken i liknande brott hos förövare av sexuella övergrepp mot
      barn är låg [35,36].” (SBU nr:207, 2011, s.127).
      (Siffrorna inom [xx,xx] är inte procent, utan notreferenser)

      Låg återfallsfrekvens i kombination med en hög andel (90 procent) första gångs förövare gör den sammantagna brottspreventiva effekten mycket låg – vid sexualbrott mot barn – för de metoder (offentligt register, m.m) som nätverket förespråkar.

      Det Långström m.fl gör i SBU rapporten är en genomgång av tidigare forskning och litteratur på området och utifrån det dras sedan empiriskt underbyggda vetenskapliga slutsatser som jag citerat här och i tidigare inlägg. Sedan så är all forskning kumulativ; forskning bygger på forskning som bygger på… o.s.v. Läs hela rapporten själv om du har tid och intresse, du måste inte hålla med om rapportens slutsatser, men du kanske får ett bredare perspektiv?

      Avslutningsvis är det på det hela sammantaget lite märkligt att ni anser er ibland veta bättre än erfarna forskare på området.

      Svar
    • 2 januari, 2012 kl. 23:05
      Permalink

      Du skriver kloka saker. Skulle vilja tillägga att pedofili är en dragning och en dragning är inget man skakar av sig, det är ju ungefär som att säga att man ska omvända homosexuella (likställer inte homosexualitet med pedofili men ni fattar tanken). Pedofilen har ju troligtvis inte valt sin ”läggning” men då samhället inte accepterar dess dragning uppstår det manipulativa beteendet för att kunna ge utlopp för begäret så småningom..

      Har du någon statistik på om pedofili ökat/minskat? Min mormor och hennes syster blev utnyttjade när de var små på 50-talet av sin far som var rätt så högt uppsatt militär. Hans förklaring var att det skedde i uppfostringssyfte. Det sjukaste var nog att mormor ändå lät sina barn (min mamma och moster) åka till sina föräldrar trots det hon själv gått igenom men troligtvis var det väl så normalt i hennes tanke på något vis, jag vet inte.. Även jag och min syster har tillbringat många lov där, hela släkten blev väldigt chockad över detta avslöjande när vi fick reda på det efter att mormor och mormors mor hade gått bort.

      Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 22:14
    Permalink

    Det är bedrövligt att människor är så onda mot varandra. Att ge sig på ett barn är det mest förnedrande en vuxen kan göra.
    Tack för att ni skriver om detta, det behöver kommas ut. Många barn har utsatts för detta, många fler än vi förmodligen kan ana.
    Läste det med ledsamhet i mitt hjärta.

    Svar
  • 2 januari, 2012 kl. 23:11
    Permalink

    Fruktansvärt en varm hälsning till Dig som delat med Dig det fruktansvärda lidande och Du har nu gjort andra en stor tjänst genom Din berättelse! Har själv upplevt närmanden som barn men klarade mig !En för mig ful gubbe över sjuttio årförsöktte antasta mig vid flera tillfällen. Inneboende medfru hos min moster och dom hade inga barn!
    Oftast är det gamlinar och nära släktingar som antastar barn!
    Hoppas bara en föändring skersnabbt,det behövs info till barn i första klassen genom föräldrar och skola!Barn kan rita ner sin upplevelse på ett papper! EttFörslag!!

    Svar
  • 3 januari, 2012 kl. 00:16
    Permalink

    Hemsk och stark läsning. Jag tycker dom ska hängas ut med bild, jag tycker dom ska in i vanliga fängelsen så blir rättvisa skipad där..

    Svar
  • 3 januari, 2012 kl. 11:44
    Permalink

    Du är en kämpe!
    Fruktansvärt det som hänt dig!!!
    Massor med kramar!’

    Svar
  • 3 januari, 2012 kl. 16:56
    Permalink

    Skjuter fanskapet gärna låter som en äcklig gubbe.Ge inte upp va stark.

    Svar
  • Pingback:En tuff dag… « Aliva och livet

  • 3 januari, 2012 kl. 18:50
    Permalink

    Oerhört stark berättelse! Blev själv systematiskt utsatt för övergrepp under 6 års tid. Önskan om ett normalt liv och sexliv finns där, vet dock inte om det är möjligt, de flesta dagar känns det Hopplöst. Många kramar till dig!

    Svar
  • 3 januari, 2012 kl. 20:02
    Permalink

    Det där var bland det värsta jag läst. Jag har 3 egna småbarn och självklart blir ögonen fyllda med tårar när jag läser det du skriver. Jag önskar, fast att jag inte känner dig, att du ska må bättre och någon gång känna glädje. Och så hoppas jag att du blir mamma efter det, det är något utöver det vanliga att ha en bit av sig själv utanför kroppen som blir viktigare än allt annat. Jag tror du skulle bli en bra mamma, du verkar veta precis hur värdefulla och oskyldiga barn är, och de ska behandlas därefter! Men jag förstår att såren aldrig läker, hur lång tid det än går. Vill ge dig en kram!

    Svar
  • 3 januari, 2012 kl. 23:05
    Permalink

    Tack för att du delar med dig av din berättelse. Det var starkt gjort. Hoppas du fick ett bättre liv nu och mår bättre. Tusen kramar till dig.

    Svar
  • Pingback:Rikstäckande ljusmanifestation den 12 januari… « Suspicio

  • 5 januari, 2012 kl. 14:39
    Permalink

    Tack för att du berättar om det du utsatts för och vilka konsekvenser det givit dig. Det är oerhört starkt och modigt och säkert inte helt lätt för dig. Vill bara tala om att jag hoppas du förstår vad dina ord innebär för andra som blivit utsatta. Det är tack vare modiga människor som dig som andra vågar berätta. Tack för att du bryter tystnaden och bidrar till att andra vågar göra det.

    Tystnaden är pedofilernas bästa skydd och det är dags att bryta den. Jag hoppas och önskar att du får hjälp och att du finner en väg till ett bra liv.

    Svar
  • 8 januari, 2012 kl. 16:37
    Permalink

    Visst är det fel med sexuella övergrepp, ingen förnekar det. Däremot är det många oskyldigt dömda för sk sexualbrott mot barn. Glöm inte det.

    Och jag kan inte förstå varför nätverket inte fokuserar på nazistiska mördare istället än de som dömts för att de dras sexuellt till pre-pubertala människor – en sexuell läggning som personerna inte kan rå för!

    Att titta på barnpornografi har aldrig skadat ett barn. Det är skillnad på att skada någon och att titta.

    Svar
    • 8 januari, 2012 kl. 17:11
      Permalink

      Ett typiskt efterblivet inlägg från en mentalt handikappad människa. Så de barn som blir utsatta för övergrepp i filmer eller på bilder, tar inte skada menar du? Och genom att konsumera barnpornografi så föder man en marknad som lever på barns lidande.

      Om du anser att nazistiska mördare är ett hot så råder vi dig att skapa en hemsida för det, det rör som om ca: 30 personer under 20 år som hamnar på hemsidan, om man ställer det till att över 2000 personer anmäls årligen för sexualbrott riktade mot barn så anser iaf nätverket att det är viktigare att fokusera på pedofiler.

      Nätverket önskar dig alla ondska och motgång som möjligt kan riktas mot en människa, hoppas verkligen inte att du har några barn.

      Svar
    • 10 januari, 2012 kl. 16:03
      Permalink

      @ Ragnar.
      ”Att titta på barnpornografi har aldrig skadat ett barn” säger du. Det är precis det dom gör. Genom att efterfråga bilder och filmer på våldtagna barn så ”produceras” det nya övergrepps bilder och filmer. Att vara barnporrkonsument är att vara en del av övergreppet och ”barnporrindustrin”.

      Hur kan du påstå att barnporr inte skadar barn när barn som blivit våldtagna och dessutom filmade under övergreppen berättar om vilket lidande det är att veta att deras trauma sprids bland folk som njuter av att se dom plågas?? Det finns studier där svenska barn berättar om hur det känns att veta att deras trauman cirkulerar bland pedofiler.

      Ragnar, du är en pedofilförsvarare som aldrig någonsin tänkt så långt som på barnen du/ni ser. Du ser till pedofilernas störda drifter och tar större hänsyn till dessa än barns rätt att slippa vara sexobjekt och våldtäktsoffer åt peddon och andra barnskändare. Varför kan inte sånna som du hålla er till peddoforumen eller till peddolobbyisterna som stödjer er?

      Det är faktiskt inte sunt eller normalt att komma in i ett inlägg som detta och skriva det du gör. Du uppvisar alla tecken på den empatilöshet och grymhet som kännetecknar pedofilers narcissistiska egoism.

      Här finns mer info om barnporr: http://www.ecpat.se/index.php/om-barnsexhandel/barnpornografi

      Svar
  • 8 januari, 2012 kl. 22:20
    Permalink

    Finner inga ord…. </3

    Svar
  • 9 januari, 2012 kl. 12:05
    Permalink

    otroligt starkt att dela med dig av detta, det berörde mig verkligen jättemycket.

    Svar
  • 11 januari, 2012 kl. 14:40
    Permalink

    Det man måste förstå är att människor som begår våldtäkt är väldigt sjuka. Och bör få långt straff för att utsatt någon annan människa för ett långt lidande. Sen är det upp till samhället att vi hjälper människor som blivit utsatta, genom tid och framför allt förståelse. Dom har en tuff kamp framför sig, stötta dom att inte ge upp kampen. Man kan vinna den tro mig. Starta en sida på nätet att hjälpa människor som blir utsatta istället. Hat föder bara mer hat och de behöver man inte som utsatt. Man vill ha tillbaka sitt liv som denna person tagit ifrån en. Inte starta en ännu ondare cirkel att gå runt och hata . Visst hat finns alltid där i början men när man väl tillåter sig att släppa det och kunna faktiskt kunna gå vidare så har man kommit långt i sin utveckling. Visst kan vi gå runt och hata hela livet också men gör de oss offer lyckligare för det ?

    Svar
  • 14 januari, 2012 kl. 09:46
    Permalink

    Jag gråter av berättelserna, de skär i mig. Jag tittar på mina egna barn varav den ena våldtagits av sin egen far och hoppas att jag hjälpa dom tillbaka till en så normal tillvaro de kan få. Jag skulle med glädje ge mitt eget liv för att läka deras, men inser att jag gör mest nytta bredvid dom, att stötta, finnas och kämpa.

    Jag blir så oerhört förbannade på alla som kallar pedofiler ”offer” för sin sexuella läggning, ingen väljer aktivt att bli pedofil (utnyttjar man och våldtar sitt eget barn i tio år så nog fan har man gjort ett aktivt val) , de är sjuka osv…Jag kunde inte bry mig mindre. Jag skulle inte pissa på dessa personer om de brann, de förtjänar det inte. Jag hatar inte heller, för de är inte värda det heller. Jag hatar däremot daltandet med dom.

    Vet ni att äcklet som våldtog min dotter, hennes far fick från häktet skicka brev till mig där han bad mig hälsa till barnen, att han ville ringa och skicka brev senare, att han hoppades att ”vi” (han och jag) skulle kunna prata med varandra sen. Han talade också om hur mycket han saknade och älskade sina barn… Jag kan inte hindra honom att skriva till mig om jag inte ansöker om kontaktförbud, för det är hans rättighet.

    Det är ett hån och ett hugg i ryggen. Jag försöker lappa ihop mina barn, min familj.Men han lyckas trots att han sitter i häktet komma åt oss och skada oss mera.

    Jag önskar jag kunde göra mera i den här striden, men just nu kämpar jag mera för att orka hålla ihop oss då vi snart ska upp i tingsätten.

    Svar
  • 16 januari, 2012 kl. 04:08
    Permalink

    Tack för att du berättar! Att sanningen kommer ut är bra. Berättar vi inte, så skyddar vi bara de, och det är precis vad de vill.

    Fegheten/övergreppen döljer sig och vill inte synas, men i ljuset kan de inte gömma sig.

    Ragnar, du sa ”en akt av ensidig kärlek”. Så pratar en försvarare av pedofilism!
    Den som förgriper sig på ett litet barn för att bara kunna njuta själv, har INGET!!! med kärlek att göra. Du vet inte ens vad kärlek är. Den som förgriper försöker att smutskasta själen och DET ÄR DET HÖGSTA BROTTET! Den som är vuxen måste ta ansvar för sina handlingar och bli medveten.

    Svar
  • 18 november, 2012 kl. 19:47
    Permalink

    Jag tycker att man skulle kunna få lägga ut bild på bevisligen dömda pedofiler i dagstidningen. Så att det avskräcker från fortsatt pedofili. Min far tyckte om små pojkar och flickor. Men han är som tur är död sen många år.

    Svar
  • 29 november, 2013 kl. 01:33
    Permalink

    Hej !
    Du har inget som du måste känna skam inför. Jag hoppas du möter någon som med kärlek och värme kan få dig att älska dig själv.
    Det är tragiskt att vårt samhälle inte dömer dessa brottslingar till långa fängelsestraff och tydligt markerar att man inte accepterar detta.
    Min uppfattning är att alla vuxna människor har ett val och kan man inte motstå barn kan man välja att bli kemiskt kastrerad.

    Pedofiler som begått dessa brott skulle tvångsmedicineras. Barnen har större rätt än dessa vuxna som är sjuka.

    Till alla offer …. NI ÄR VACKRA NI HAR INTE GJORT NÅGOT FEL
    GENOM ATT ÄLSKA ER SJÄLVA HÄMNAS NI DESSA FÖRÖVARE
    låt inte dessa sjuka små patetiska vuxna förstöra ert liv.

    KÄRLEK

    Svar
  • 15 oktober, 2014 kl. 21:12
    Permalink

    Det krossar mitt hjärta som fylls av ångest, sorg att läsa den här berättelsen och egna minnen väcks. Jag blir spyfärdig av de milda straffen som åtalade pedofiler får och även spyfärdig av pedofiler som aldrig blir dömda eller upptäckta för sin ev oskyldiga uppsyn och höga satus skull.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *